26 september 2001

Klicka här för att gå tillbaka till startsidan

Igår natt fick Josefin ett myggbett på ögat så hennes öga var alldeles uppsvullet. På eftermiddagen när Ulrika och jag hämtade henne var hon sömnig och kinkig eftersom hon knappt kunde se på ena ögat. Ulrika bedömde att hon var sjuk och skulle stanna hemma idag.

På morgonen hade myggbettet fortfarande inte gått ner så jag och Ulrika tog med henne till doktorn vid Arisugawa-parken. Doktorn gav henne en salva för ögonens hud, en salva för kroppen och en salva mot kliande. Efter att ha applicerat den tog det några timmar och sen gick svullnaden ner så hon kunde se ordentligt på båda ögonen.

Josefin med svullna ögon

Idag var jag på karate för första gången.

Ulrikas vän Gigi Hamilton (känd från 80-talsbandet Freestyle) kände till en karateklubb i närheten av hennes hus. Dit skulle vi gå, Ulrika, Thomas och jag. Men det blev inte så. Istället gick bara jag. Jag gick som vanligt fel och visste inte var jag var eller vart jag skulle. Sen tittade jag på husväggen och såg att jag kommit rätt.

Det var en trängre lokal som kändes som en privat anläggning. Det stod skinnsoffor på golvet och tre japanska killar i dogis (den vita dräkten med svart bälte som man ser i karatefilmer) var där. Gigi var också där till min lättnad. Inga andra. Strax efter öppnades dörren igen och ett dussin japanskor i dogis trillade in. Allt som allt var vi 15 st.

En lektion börjar med att man går ner på knä och lägger pannan mot golvet och säger oss. Det är vördnad till doji - vad det nu är, om det är en gud, karatens anda, eller nåt. Jag ska ta reda på det.

Uppvärming, stretch, och genomgång av alla rörelser vi ska göra varje pass, varje gång under hela terminen. Det var svårt, eftersom tränaren pratade japanska. En av tränarna pratade engelska och förklarade separat för oss gaijins då och då. Rättade våra rörelser.

Lokalen - var stor som en normal aerobicshall, fast utan speglar. Mitt på främre väggen fanns ett porträtt av en viktig japan, bara det att jag inte vet på vilket sätt han var viktig. Det var ditåt vi bugade, men det gör inte saker tydligare.

Mot ena väggen fanns tre brädor man kunde dänga handen i - det gjorde vi inte - och de var blodiga... Det fanns också en människohög boxboll.

Årsavgiften är 5 000 yen. Månadsavgiften är ytterligare 10 000 yen. Kostnaden för en dogi är 8 500 yen. Min plånbok innehåller mal. Den mest engelsktalande tränaren såg ut som Mickes kompis Michel och hans dogi kunde jag få låna om jag ville vänta med att köpa. Ja, tack.

Imorrn ska jag ta med mig Amir.