26 oktober 2001

Klicka här för att gå tillbaka till startsidan

Idag var Thomas ledig från skolan. Jag och Micke hade tänkt åka till Kamakura, som skulle vara ett intressant turistmål. När Thomas fick höra det ville han följa med. Vi kunde inte säga nej, och det kunde ju vara lärorikt för både oss och honom, så han fick följa med.

Det kändes underligt att ha ensamt ansvar för honom, och Micke var dessutom tjurig, så det hade alla utsikter att bli en jobbig dag. Jag fick ta hand om Thomas själv först, men sen bad jag Micke skärpa sig och ta lite ansvar.

Han argumenterade att man ska behandla barn som jämlika vuxna. Det brukade jag också tycka förut, tills jag kom fram till att det inte riktigt funkar. Barn behöver mycket mer hjälp och uppsikt. En annan vuxen kan man låta ta hand om sig själv. Däremot kan man försöka visa barnet samma respekt som man visar vuxna, men samtidigt ta hand om det. Om man förväntar sig att en sexåring ska ha lika bra koll på sig själv och sin omvärld, lika mycket behärskning av känslor osv som en vuxen, då kommer man snabbt tappa tålamodet. Efter det gick det bättre.

När vi kom fram efter en evighet av tågresor, tog vi en promenad. Vi hittade en spännande tunnel med lågt i tak, som vi gick igenom. Efter den hittade vi en spännande trappa som vi gick upp för. Där ovanför fanns ett tempel (buddhism) eller kanske ett shrine (shinto) som var stängt. Men lite fanns det att se.

Vi promenerade därifrån och över spåren och runt lite grann. Vi åkte sedan vidare en station för att titta på Buddha-statyn. Vid stationen stod det rikscha-förare som ville ha oss till kunder. 5000 yen skulle det kosta per åktur, och det var lite i maffigaste laget. Istället kostade vi på oss inträdet till Buddhastatyn, som inte var så dåligt det heller. Den var stor, men inte så stor som jag förväntade mig. Fast å andra sidan var den imponerande för att vara tusen år gammal.

Sen gick solen ner och vi åkte hem. Ulrika hade fått veta att vi tagit med oss Thomas. Vi hade ju inte kunnat ringa och meddela henne, eftersom henne mobil inte var nåbar. Hon tyckte vi skulle frågat först eftersom Thomas missat Svenska Skolan på ambassaden. Så kan det gå.

Vi lämnade som sagt Thomas hemma och åkte till Akihabara för att äta mer currysås. Personalen skrattade när vi kom dit igen. Undrar vad de tänkte.