25 oktober 2001

Klicka här för att gå tillbaka till startsidan

Idag var det Filip-passardags. Jag bävade, eftersom Filip hade varit så gråtmild sist jag passade honom. Idag gick det riktigt bra, kanske för att Micke var med.

 När vi hade matat Filip, och han hade ätit själv, så låg det mat över hela golvet och stolen och sitsen och han själv. Lyckligtvis var vi två. Efter att jag hade tvättat Filip kunde jag ta hand om städningen med Micke underhöll Filip. Filip tycker inte om att bli tvättad, utan börjar gråta när man försöker tvätta hans händer och ansikte. Det fick jag stå ut med för det behövdes verkligen. Sen frågade jag Micke om han förstod hur jobbigt det måste vara att vara hemmafru och ensamstående med en så liten unge, eller till och med två. Han kände att han hade fått en insikt i detta, så han blir nog en bra far och make nån gång.

Vi tog med Filip till en lekpark i närheten. Där satt en gammal japansk gumma som var alldeles böjd i ryggen. En katt gick mellan henne och ett hörn i andra sidan parken. Den gick hela tiden raka vägen mellan henne och den där andra platsen och jag tyckte det var mycket märkligt.

Det satt en sött par i parken och när Filip kom med sin boll, så lekte de med honom. Då fick vi lugnt en stund och kunde bara sitta vid sidan om medan de roade honom och han roade dem. Japaner tycker Filip är så söt för att han är så ljus. Hans hår är så blont att det nästan är vitt och hans ögon är intensivt ljusblå, och det blir sån stor kontrast till de mörka japanerna. 

När vi skulle gå visade den gamla gumman oss kattungar. Vi förstod då att den där katten, som hon förmodligen då matat, hade kattungar, och de var jättesöta. Men ganska skygga, så vi kunde inte gå så nära. Filip verkade tycka att de var fina att titta på. Kanske man hade kunnat ta med en hem, men då hade det ju blivit karantän i tre månader. Bättre att skaffa en katt i Sverige.

Filip gillar ju att titta på tåg, så vi gick ner till spåren och ställde oss där. Det kom förbi ett gäng japanskor och de fick syn på Filip. De tjöt och fnissade och kom fram och sa kawaii, kawaii-ne som betyder "Vad söt, visst är han söt". Filip var så glad över all uppmärksamhet och hoppade och klappade i händerna.

Efter strapatserna åkte vi till Akihabara igen och köpte de där minneskorten. Framförallt så gick vi till curryrestaurangen och åt en gång till. De kände igen oss och log och tyckte väl det var lustigt att vi kom tillbaka redan dagen efter.