21 september 2001

Klicka här för att gå tillbaka till startsidan

Den här morgonen hade jag bestämt mig för att inte åka fel när jag skulle till Anette, men Ulrika hade bestämt att jag skulle åka med hennes bil så jag blev levererad till dörren två minuter i nio.

Fanny var på gott humör. Vi tog en promenad, lyssnade på musik, lekte, och så försökte jag hindra henne från att busringa och krypa under barngrinden. 3 500 yen-ererade den barnpassningen när Anette kom tillbaka halv ett.

Ulrika kom tillbaka efter att ha varit på gym och fått personlig tränare, mätt sitt blodtryck och tränat i flera timmar för bara 400 yen (knappt 40 kr). Det är billigt att träna här!

Jag åkte till Shibuya för att hitta en billig mobiltelefon med abonnemang, men det var svårt. Ett kontantkort med mobil kostar 15 000 yen. Ett bra abonnemang med månadsavgift kostar 3 000-4 000 yen och då är telefonen gratis. Jag kunde inte skaffa nåt abonnemang för jag är utlänning och inte registrerad. Istället handlade jag två par örhängen, varav det ena 18 karats guld för bara 1 000 yen, två hårsnoddar och ett japanskt blekrosa paraply som går ner i ryggsäcken utan problem.

På kvällen skulle vi gå ut och äta middag och sen gå och dansa. Det var min kväll när Ulrika skulle betala all mat och alla inträden. Vi gick på Mominoki, en makrobiotisk vegetarisk restaurang i Harajuku. Väggarna var fulla av bilder på Stevie Wonder från hans olika besök där. Med oss tog vi Ulrikas väninna Anette och min nya vän Yukari.

Yukari tolkade menyn, utifall att den engelska översättningen saknade nåt. Jag åt Tofu Steak with Ginger Sauce, Buckwheat Noodles, Sparkling Apple Cider och Chinese Dumplings. Alltså stekt tofu med ingefärssås, kalla vetenudlar i soppa och degknyten med grönsaksfyllning...

...och allt åts med pinnar. Yukari fick visa hur man använde pinnarna. Jag fick kramp i armen av ansträngningen att äta med pinnar. Tänk er hur barn äter när de ska lära sig använda bestick! Så kände jag mig och så såg jag väl ut - för en som är van vid pinnar.

Det regnade när vi ätit klart vid 23. Så vi åkte hem istället. Yukari och Anette fann varandra och hade sällskap på vägen. De pratade om många saker sist jag såg dem. Jag kände att jag hittat ett fynd.

Vi somnade i soffan så fort vi kom hem.