19 oktober 2001

Klicka här för att gå tillbaka till startsidan

Jag hade bestämt att vi skulle göra ett ordentligt schema och ha ordentliga aktiviteter varenda dag, eftersom Mickes vistelse var så kort. Det gick inte så bra, men lite fick vi gjort i alla fall.

Idag gick vi inte upp tidigt så vi skulle hinna göra mycket, men vi åkte i alla fall till Asakusa. Också en chans att se det som verkligen är intressant att se när man kommer till en ny plats: människorna, sederna, vardagslivet, allmän transport osv. 

I Asakusa var det soligt och varmt, och mycket turister och annat folk som var ute och köpte onödiga souvenirer. Det kom fram en japan och frågade Micke var han kom ifrån. Vi förklarade det något knepiga med att han var här för att besöka mig, och jag var här för att besöka min syster. Hans engelska var inte heller så bra. Men när han fick veta att vi kom från Sverige så sa han nåt om Nobelpriset och ABBA, så han visste ju åtminstone vad det var.

Vi gick vidare till en liten park som låg längs floden. Där gick vi längs floden och såg både dykare och uteliggare. Vi tog en dyr båttur ut till Tokyo Bay för att åka pariserhjul och titta på omgivningarna.

Tokyo Bay är en vik med små öar byggda helt på sopor. Man kan se deras väldigt planerade och fyrkantiga form om man tittar på en karta eller ett flygfoto. På vissa ställen har man inte täckt över soporna tillräckligt väl, så de sticker fram. På en av sopöarna ligger Odaiba, med Aqua City och Joypolis. På en annan ö ligger en fin park och ett pariserhjul. Dit åkte vi.

I parken hölls en kurs i fotografering. Där var massor av japaner och alla hade kameror med minst två decimeter objektiv. De höll på att fota en rot. Så roligt kan man ha. Jag och Micke ägnade oss åt konstnärlig fotografering medelst digitalkamera i närheten. Japanerna skrattade, men inte nödvändigtvis åt oss.

Sen åkte vi pariserhjul och tittade på Tokyo. Det var stort. Vi tog minst femtio bilder var, för då blir ju åtminstone nån bild bra. Jag upptäckte att jag hade höjdskräck, eller åtminstone fallskräck. Speciellt när Micke gungade på vagnen.

Vid det här laget kände vi att vi inte hade ätit på hela dagen, och åkte hem och lagade nudelsoppa. Dessutom skulle vi på Code Club på Swedish Style Party.

När vi kom dit var det en massa folk där som åt knäckebröd och drack vodka, samt åt gratis Daim. Då gjorde vi också det. Ingen dansade, för musiken var av det där slaget att man först inte inser att det är musik utan undrar vad det är för monotont oljud som dränker allt man säger. Jo, några försökte, men det såg ganska ansträngt ut och de gav upp efter en stund.

Vi träffade på en hel del folk jag kände och jag presenterade Micke för dem. Han fick svara på standardfrågorna många gånger: "när kom du hit, hur länge stannar du, vad gör du här" fast jag anar att ingen egentligen brydde sig eller senare kom ihåg hans svar. Det brukar vara så när jag får de frågorna. 

Efter att ha mött Amir och Björn och tittat på en modeshow och ätit den dyraste varmkorv nån nånsin hört talas om (ja, inte jag, utan Micke) för 300 yen, så hände inget mer intressant. Vi gick ut och letade efter ett annat ställe där det hände mer saker. Vi blev inbjudna till en obskyr reggaeklubb med hutlöst inträde, där det visade sig vara tomt på gäster. Vi tog inte mer än en av våra två gratisdrinkar innan vi gav upp och åkte hem istället.