16 oktober 2001

Klicka här för att gå tillbaka till startsidan

Det är alltid så svårt att komma upp på morgonen! Jag sover vanligtvis så länge som till halv elva innan jag går upp, och det gör ju att dagen blir väldigt kort.

Det enda jag egentligen hann med den här dagen var att passa Filip. Det här var första gången jag skulle passa Filip ensam. Förra gången jag var här så fick jag ha hand om honom ensam en timme medan hans mamma handlade. Det gick inte bra. Han började gråta så fort hon gick och det tog en evighet innan han slutade. Dessutom grät han så hemskt och teatraliskt, med händerna knutna gned han sig i ögonen och skrek och grät. Jag hade svårt att tro på att han verkligen var ledsen och att han inte bara fejkade. Men en så liten kille kan väl inte fejka?

Jag fasade för det första mötet när jag skulle ha honom alldeles själv i fyra timmar. När jag kom dit kände han inte igen mig, vilket jag inte heller väntade. För att det skulle bli lättare för hans mamma Marie att gå, så gick vi tillsammans till en park i närheten. Där gick vi omkring, och när Filip var sysselsatt med att kasta grus i en bäck så gick hon lite diskret därifrån.

Det tog ju inte lång tid innan Filip upptäckte att hans mamma var borta, och då började han gråta. Så jag distraherade honom med att kasta lite mer grus i bäcken. Det höll i nån minut, sen kom han på att mamma var borta och började gråta igen. Varje gång han passerade den plats där han stått när mamma gick så började han gråta, så jag tyckte vi skulle gå därifrån överhuvudtaget. 

Jag försökte låta honom göra som han ville så mycket som möjligt för att han inte skulle börja gråta vid minsta missnöje, men det innebar inte att han fick springa ut på vägen. Men det var omedelbar tillfredsställelse som gällde och det är oerhört svårt. Speciellt när man inte känner barnet ifråga.

Men jag visste sen förra gången att Filip gillade tåg, så jag tog med honom ner till JR-spåren och stod där med honom i en halvtimme och lät honom titta på tågen. Då var han nöjd. Folk tittade och undrade förmodligen varför vi bara stod där så länge och inte gick över spåren. Men Filip satt på mina axlar och vinkade åt tågen och var glad och då var jag nöjd. 

Sen skulle vi gå hem när jag inte orkade ha honom på axlarna längre (efter 20 minuter). Då petade han mig i ögonen, vred på min näsa och stoppade sina fingrar i min mun där han satt. Jag tog med honom hem under protester och gjorde det som höll honom lugn: satte på Teletubbies på video.

Efteråt var jag helt slutkörd och önskade att jag begärt mer än 1000 yen i timmen. Det var uppenbart att han inte gillade mig, men så kanske man inte kan tänka om så små barn? Hursomhelst, om nån inte gillar mig brukar jag inte gilla dem heller av just den anledningen. Så det här blir svårt.