4 oktober 2001

Klicka här för att gå tillbaka till startsidan

På morgonen när jag gick upp kände jag som om jag skulle svimma så fort jag reste mig. Hjärtat bultade som om jag sprungit långt, eller som det brukar göra när jag sovit för lite på natten. Jag hade ju sovit minst åtta timmar varje natt så jag förstod inte varför det var så. Sen kom jag på att jag inte ätit ordentligt med protein sen i söndags och stekte två ägg åt mig. Sen mådde jag bättre, men sambandet är ju inte helt säkert. Men det verkar troligt, och kanske var det därför jag var så konstig igår.

Idag har jag varit i Akihabara en gång till och köpt Legend of Zelda: Oracle of Seasons till min Gameboy. På vägen till Mejiro dit jag skulle för att besöka ytterligare en småbarnsmamma, satt jag bredvid en japansk tant som gjorde allt för att sitta så långt ifrån mig som möjligt. Det känns konstigt att plötsligt vara föremålet för rasismen istället för en potentiell rasist.

På vägen hälsade jag på varenda utlänning. Här känner jag mer likhet med varje icke-japan än nånsin i Sverige, där de flesta inte är japaner. I Sverige kan man ju känna att varenda blond svensk är lik en, medan de som har annan hudfärg och hårfärg och efternamn än vanligt svenskt är "de andra". Här är jag "de andra" och alla andra utlänningar sitter i samma båt. Snacka om att vända perspektiven.

Marie Åkesson hette den här damen och hennes son Filip var 16 månader. Han kunde gå men inte prata, och vi lekte en stund med honom innan hon gick ut ett ärende för att se hur jag klarade mig med honom.

Efter 10 minuter började han gråta ohejdbart. Jag försökte allting jag kunde komma på: byta blöjan, ge leksaker, ge kaka, ge saft, hålla honom och vyssa honom. Efter en kvart slutade han helt oförklarligt och när Marie kom hem så var han lugn.

Vi bestämde att jag skulle passa Filip en gång i veckan fram till mitten av november. Så nu har jag fast inkomst! =)