3 oktober 2001

Klicka här för att gå tillbaka till startsidan

Idag kl 9 skulle jag passa Fanny och Wille Östling medan Anette och Ulrika var på matlagningskurs. Kursen slutade kl 13 och vid det laget hade jag byggt upp så mycket inneboende ilska att jag blev rädd för mig själv. Två små barn som inte är stora nog att vara medvetna om att andra människor har vilja och önskningar, kan vara mycket jobbiga.

Fanny, 1 år, började gråta om inte allt var helt till belåtenhet, och den maktlöshet det väcker inombords är outhärdlig. Flera gånger försökte jag lägga henne och sova, eftersom hon uppenbarligen behövde det, men hon ville inte somna då.

Wille, 3 år, skulle gå på toaletten hela tiden, varför jag måste öppna barngrinden så han kom fram, och komma och hjälpa honom torka sig, tvätta händerna och ta på sig byxorna när han var klar. Nåja, han har åtminstone slutat använda blöja.

Jag var förvånad över hur dåligt humör jag var på när Anette kom tillbaka, och jag lyckades behärska mig ganska bra i sällskap av nån som Ulrika som inte det minsta besvärande på nåt sätt.

Men Josefin var gnällig och besvärlig. När vi handlade mat ville hon ha flera saker och varenda gång hon inte fick nåt började hon gråta och slå på Ulrika. Till slut när hon stod och skrek öronbedövande i hissen till parkeringen så skrek jag tillbaka på samma sätt. Sen skämdes jag hela vägen hem för mitt beteende. Undrade vad det var som var fel? Jag köpte en ask choklad i hopp om att det var chokladabstinens eller sockersug, men det hjälpte inte.

När vi kom hem la jag mig på mattan i vardagsrummet och lyssnade på deprimerande R.E.M och längtade hem en smula och deppade. Sen kändes det bättre. Josefin kom och kramades med mig och sjöng med i låtarna, och då kändes allt mycket bättre.